Igår hade programmet Jobbjägaren premiär på Kanal 5 och inför programmet har det varit en hel del skriverier i pressen. I bland annat Aftonbladet talas det om Förnedrings-tv samtidigt som Göteborgs-Posten talar om Förljugen omsorg i tv-format. Själv har jag blandade känslor efter att ha sett programmet.
Visst är det sant att det bland arbetssökande finns de som av en eller annan anledning inte söker jobb så aktivt som de borde. Visst stämmer det att man för att överhuvud taget ha en chans att få tag i ett jobb måste våga tro på och kunna sälja sig själv. Men, och detta är oerhört viktigt, även om det stämmer att alla som lägger manken till (i teorin) kan få tag i ett jobb, så talar arbetslöshetsstatistiken sitt tydliga språk: ALLA kan inte ha jobb SAMTIDIGT!
Idag har vi ca 8% arbetslöshet i Sverige. Det vill säga 8% av befolkningen som står till arbetsmarknadens förfogande saknar idag arbete. Är detta verkligen bara de arbetslösas fel? …eller är det i verkligheten så att det inte finns jobb till alla som vill jobba? Här talar statistiken åter sitt tydliga språk för om det är fler sökande än det finns arbeten så är det alltid någon som hamnar utanför. Alla kan inte bli vinnare på en allt tuffare arbetsmarknad, och till syden och sist är det de svagaste som slås ut först.
Vad lär oss då ett program som Jobbjägaren? Om man ser bakom den stiliserade fasaden så framträder ett antal tydliga mönster. Dels så innebär det enkla faktum att TV närvarar att varje smart arbetsgivare ser chansen att få gratis reklam och goodwill genom att anställa en medverkande. Bara detta enkla faktum innebär en oerhörd fördel för den sökande.
I programmet igår hade det café deltagaren sökte arbete hos redan en annan sökande som var där och provjobbade när programmets deltagare ringde. Jag är ganska övertygad om att det faktum att TV var inblandat hade en stor inverkan i beslutet att överhuvud taget ge deltagaren en chans att få komma på intervju… sedan kan inte jag avgöra hur stor denna inverkan var men faktum kvarstår. Så fort media är involverat så söker berörda företag att maximera den goodwill och reklam det kan ge.
Ytterligare ett faktum som tydliggörs i programmet är det kraftiga behov av stöd som många arbetssökande är i behov av. Deltagaren i gårdagens program fick i programmet både ekonomisk rådgivning och kognitiv beteende terapi (KBT) samt en mycket omfattande steg för steg handledning genom hela processen. Något som en vanlig arbetssökande bara kan drömma om! I verkligheten så saknas oftast denna helhetssyn och det skall till oerhört speciella omständigheter för att få ett ens i närheten lika omfattande stöd… och även då är det snarare mer troligt att en person med såpass omfattande problem erbjuds en förtidspensionering då det anses mer kostnadseffektivt för samhället.
De Jobbcoacher som Arbetsförmedlingen (AF) erbjuder får ca 9’000kr per månad för varje deltagare och om jag inte minns fel så utgår detta stöd under max 3 månader. Detta innebär att en riktig jobbcoach i realiteten kan lägga max en till två dagar per deltagare och månad för att få ekonomi i verksamheten. I programmet igår mer eller mindre levde den coachen med familjen under minst en vecka. Kostnaden för dess insats måste vida överstigit vad en jobbcoach erhåller i AF’s regi. Detta faktum spär på den felaktiga bild av verkligheten som ges i programmet. En vanlig arbetssökande ska vara glad om de överhuvudtaget får något vettigt stöd från AF eller någon annan berörd myndighet. Sanningen är att man oftast är ganska ensam och utlämnad som arbetssökande!
Jag har som sagt blandade känslor efter att ha sett gårdagens premiär av Jobbjägaren. Å ena sidan är det bra att de arbetssökandes situation kommer i fokus och problematiken diskuteras men samtidigt finns en stor risk att programmet späder på den allmänna uppfattning som finns att de långtidsarbetslösa är slöa snyltare som inte vill jobba och göra rätt för sig.
Personligen vill jag inget hellre än att få tag i ett jobb jag klarar av och trivs med, men samtidigt inser jag att det för varje jobb jag söker på annons finns minst en sökande som är minst lika attraktiv för jobbet som jag är. Detta gör att det i slutändan ofta snarare handlar mer om kontakter, tajmning och tur än skicklighet vem som får jobbet. Att jag dessutom har en relativt komplex livssituation ökar inte direkt mina chanser… snarare tvärt om! Allt detta sammantaget gör att jag i min roll som jobbjägare snarare söker det arbete som inte är utannonserat. Troligen är det den bästa vägen för mig att gå för att få tag i ett jobb.
//CivXL
Publicerat av civxl 
