Stress Stress Stress

Läste en artikel på GP.se idag som handlade om stress. Även om artikeln är ett typexempel på en produktplacerad artikel levererad av en genialisk marknadsförare så innehåller den en hel del kalla fakta från verklighetens Sverige. Men det som artikelförfattaren helt missar ta upp är varför det blivit såhär: Allt färre ska prestera allt mer samtidigt som en allt större del av befolkningen fastnar i ett ofrivilligt utanförskap.

Nästan dagligen läser vi om missförhållanden inom vård, skola och omsorg, om hur det fuskas med allt från service på bussar till datum- märkning av mat. Tempot på vägarna ökar och attityden bland både förare och passagerare inom kollektivtrafiken hårdnar för var dag som går. Allt ska effektiviseras för att klara allt stramare budgetar och öka den monetära vinsten. Hela samhället verkar ha drabbats av kollektiv anorexia från allt mer slimmade organisationer. Inte konstigt folk blir stressade och att samhällsklimatet blir kallare!

Sen är den stora frågan om detta verkligen är samhällsekonomiskt hållbart, för samtidigt som de som har jobb arbetar ihjäl sig så riskerar de som drabbas av ett ofrivilligt utanförskap att deppa ihjäl sig. Idag ligger fokus i debatten oftast på individens ansvar för sin livssituation. Du ska förverkliga dig själv och det ligger på ditt ansvar att lyckas ta dig ett jobb. Men kontentan av denna typ av resonemang blir ju att om du av någon anledning drabbas av ett ofrivilligt utanförskap och sedan inte lyckas få tag i det där nya jobbet så är det ju ditt fel. Det är ditt fel att du har fel utbildning, fel arbetslivserfarenhet, bor i fel stad och har fel kön, etc… Visst det ligger på individens ansvar att söka arbete och att ha en vilja att göra rätt för sig, men faktum är att det blir allt fler som slåss om allt färre jobb på en allt tuffare arbetsmarknad. Är du över 40 och saknar en attraktiv CV så är det i princip kört!

Faktum är att även de som saknar ett riktigt jobb att gå till drabbas även de ofta av stress. Jag skriver ett riktigt jobb för att det idag i debatten oftast talas om sysselsättning och det är INTE samma sak! Jag är 100% sysselsatt… men samtidigt 100% arbetslös. Jag får aktivitetsstöd från Försäkringskassan… inte en riktig lön! Samtidigt som jag “jobbar” heltid har jag en konstant press på mig att skaffa mig ett riktigt jobb och ses av många som en parasit på samhället eftersom jag lever på bidrag och därmed inte gör rätt för mig. Detta om något är en grogrund för stress och ohälsa!

Vad blir då kontentan av mitt resonemang? Vi är på väg käpp rätt åt fel håll! Istället för att skapa förutsättningar för att fler ska kunna försörja sig på egen hand skapar det kapitalistiska system vi lever i till sin natur en obalanser i systemet då de som har arbete pressas att prestera mer genom att färre ska göra jobbet samtidigt som fler och fler blir av med jobbet och hamnar utanför.

Nu är jag i grunden realist och i detta fall en obotlig pessimist. Lösningen på problemet är att vi går mot strömmen och delar på de jobb som finns men för att detta ska kunna ske måste de som idag har ett arbete vara villiga att sänka sin levnadsstandard. Första steget skulle kunna vara att lagstifta om 6-timmars arbetsdag, men faktum är att detta skulle medföra en minskad månadsinkomst med 20% för en heltidsanställd. Att tro man kan införa 6-timmarsdag med bibehållen lön är nonsens, det enda realistiska är att inse faktum. Ska vi dela på jobben så måste vi vara villiga att sänka vår disponibla inkomst drastiskt och i det rådande samhällsklimatet är det med största sannolikhet helt uteslutet.

Frågan är inte om utan när, hela systemet kommer att kollapsa…

//CivXL

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: