Negativ spiral

I helgen har verkligheten än en gång kommit ikapp mig och givit min självbild en rejäl smäll på käften. Visst, jag har drömmar, planer och försöker tänka positivt men det förändrar inte den verklighet jag befinner mig i.

Jag är pank, ensam och oattraktiv på alla sätt och vis. Jag saknar kraft och ekonomi att själv ta mig ur den situation jag befinner mig i men försöker ändå att kämpa på och göra det bästa av situationen. Jag vill inget hellre än att hitta ett riktigt jobb men inser samtidigt att det inte finns en arbetsgivare i världen som är villig att ge mig en ärlig chans och även om det visar sig att jag får lov att starta eget inom ramen för fas 3 så har jag  inte råd att ens registrera en enskild firma hos Bolagsverket, än mindre starta ett AB. Känns som om jag sitter fast i ett moment 22: För att kunna göra X måste jag först ha Y, men för att nå Y måste jag först ha X… Extremt frustrerande!!!

Samtidigt ska jag (enligt vissa) inte klaga för jag kunde haft det ännu värre. Visst, det stämmer att jag har det, efter omständigheterna, rätt ok på MediaCopy. Jag har fått i princip full frihet att under sex månader förkovra mig inom IT. Jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet  i ett bra område nära centrala Göteborg och än så länge har jag råd att betala hyran, även om jag fick en hyreshöjning med drygt 100kr/månad i år och inte ett öre mer i aktivitetsstöd. Jag har mat på bordet och kläder att skydda mig från kylan men faktum kvarstår att jag inte har kontroll över mitt eget liv. Jag är livegen Staten och lever på ”bidrag”. I mångas ögon är jag en parasit på samhället, borde klippa mig och skaffa mig ett riktigt jobb! Men vem f*n vill anställa mig?!?!?

Under hela mitt vuxna liv, snart 25 år, har jag varvat kortare anställningar med ofta långa perioder av arbetslöshet. Jag har hoppat mellan olika åtgärder, utbildningar och praktik för att försöka få fäste på arbetsmarknaden men hela tiden misslyckats och åter hamnat utanför. Nu sitter jag  cementerad i detta utanförskap genom en permanent placering inom fas 3, utan hopp om att någonsin kunna ta mig därifrån…

…under åren har jag dragit på mig en rad ”välfärdssjukdomar” som diabetes, högt blodtryck och höga kolesterolvärden. Jag lider av obstruktiv sömnapné och kronisk prostatit. Jag är överkänslig mot stress och mår ofta dåligt i större sociala sammanhang. Men trots alla dessa ”problem” anses jag vara fullt arbetsför och läkare, kurator, arbetspsykolog är alla överens om att det bästa för mig vore om jag kunde hitta ett riktigt arbete… Good Luck!!!

Det faktum att jag sitter fast i detta utanförskap gör att jag inte heller har någon energi att ens försöka umgås med folk, än mindre försöka utöka min bekantskapskrets. All kraft går åt till att orka ta mig till MediaCopy fem dagar i veckan och när helgen kommer vill jag bara sova! Måste erkänna att livet känns rätt meningslöst som det är nu…

Som sagt… det är oerhört lätt att fastna i en negativ spiral och i helgen har verkligheten än en gång kommit ikapp mig. Så frågan är vad jag ska göra åt saken? Jag har ju egentligen inget val… jag måste fortsätta hoppas på ett mirakel!

Vad jag behöver är enkelt: Ett RIKTIGT arbete!

Jag har ca 200´000 i studielån men i övrigt inga andra skulder. Jag har inga alkohol eller drogproblem. Även om jag är stresskänslig och har en rad underliggande hälsoproblem så klarar jag av att, under rätt förutsättningar, arbete heltid. Jag är högutbildad, bär på en bred kompetens inom flera yrkesområden och vill göra rätt för mig!

…frågan är om det mot all förmodan finns någon arbetsgivare som trots allt vågar ge mig en ärlig chans? Det är miraklet jag hoppas på!

//CivXL

Mötet på AF

Idag har jag varit på möte på Arbetsförmedlingen (AF) för att ge min bild av hur jag som deltagare upplever mitt deltagande i fas 3. Med på mötet var förutom 12 deltagare från olika anordnare i Göteborg även chefen för AF Marknadsområde 04 (stor Göteborg och Halland) Per Olsson och Verksamhetssamordnare för fas 3 i samma område Lennart Kurlberg.

Syftet med mötet var främst att cheferna ville stämma av med oss om hur vi tycker att de anordnare vi är ute hos sköter sitt uppdrag. Den enda frågan på dagordningen var således: Hur funkar det ute hos anordnarna? Utifrån denna frågeställning var det tänkt att vi skulle samtala om hur vi upplever vårt deltagande i fas 3… men ganska snabbt flyttades fokus från anordnarna till att snarare handla om fas 3 som åtgärd och alla dess fel och brister.

De flesta av deltagarna på mötet var ganska överens om att de tyckte anordnarna gjorde ett ok jobb utifrån uppdraget men i princip alla sade samtidigt att de kände deltagare som vantrivdes hos sin anordnare och många kände även till personer som bytt anordnare av den anledningen. Det nästan tragikomiska var ändå att det fanns en såpass tydlig enighet om att man själv trivdes rätt ok hos sin anordnare men att man samtidigt tyckte att upplägget och regelverket kring fas 3 var helt förkastligt.

Tydligt var även att det fanns en klar åldersskillnad inbyggd i kritiken. De som började närma sig pension var i regel mindre kritiska än de som är i min ålder och yngre (även om jag var en a de yngsta på mötet). De med endast några år kvar till pension såg fas 3 som en trygghet men önskade samtidigt att ersättningen var högre. Just frågan om ersättningsnivån var den som vi oftast återkom till men tyvärr hade inte cheferna så mycket att säga i ämnet eftersom de är tjänstemän och just frågan om ersättningsnivåer så starkt är knuten till partipolitik. De höll dock med om att det är problematiskt att vissa deltagare får ut mindre i ersättning än vad en anordnare får.

Argumentationen kring ersättningsnivån kretsade kring att vi faktiskt utför ett ”jobb” och därför bör få mer i ersättning när vi är i fas 3 än när man går utan sysselsättning. Detta för att vi har extra utgifter när vi är i åtgärd och för att vi förtjänar något extra för att vi utför ett ”arbete”.  Argument framfördes även om att det bör vara lika lön för lika arbete och inte som nu att man får olika mycket i ersättning beroende på hur mycket man tjänade innan. Det borde vara en enhetligt, högre ersättning, för alla. Men som jag skrev tidigare hänvisade cheferna hela tiden till att de var tjänstemän och att det är politikerna i Riksdagen som beslutar om ersättningsnivåer och regelverket kring fas 3.

Det som cheferna inom AF dock höll med om och även sa att generaldirektören för AF argumenterade för gent Regeringen var detta att det finns problem med att vissa rättigheter  inom Jobb och Utvecklingsgarantin (JOB) plockas bort när man går in i fas 3. Konkret handlar detta i första hand om rätt till jobbcoach, praktik, utbildning och starta eget bidrag. Cheferna höll med om att det gjorde det svårare för oss deltagare att komma ut i arbete eftersom vi inte har samma möjligheter i fas 3 som inom de tidigare faserna i JOB.

Nära kopplat till hur vi trivs ute hos anordnarna är frågan om det vi gör leder till att våra chanser att hitta jobb ökar. Här fanns det en viss splittring inom gruppen då vissa tyckte att de mådde bättre och därmed utstrålade en större självkänsla när de var på intervjuer. Andra, inkl mig själv, lyfte fram problematiken att de uppgifter vi utför inte innebär att vi blir mer attraktiva och konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Det faktum att jag skannar 2000 bilder gör mig inte mer attraktiv inom vare sig IT eller Personal och ökar inte mina chanser att få jobb. Cheferna erkände att det är svårt att hitta en bra matchning men öppnade samtidigt för att vi har möjlighet att själva söka reda på en egen anordnare (företag/organisation) som bättre matchar våra behov. Där är dock frågan om våra handläggare på AF verkligen är så flexibla som cheferna ville få det att framstå.

Just frågan om fas 3 ger oss ökade chanser till att få jobb känns som det centrala som allt annat kretsade kring. Sant att ersättningsnivån är viktig men vi var alla överens om att målet måste vara att vi ska komma ut i ett riktigt arbete. De flesta av oss var dock ganska överens om att så som fas 3 är utformat idag så skapar det fler problem än det löser och de enda som egentligen tjänar på fas 3 är anordnarna. Det riktigt tragiska här är att i princip ingen kände att de ville skylta med att de var i fas 3 när de skulle skicka in sin ansökan. I princip alla erkände att de drog till med en vit lögn och sa att de ”jobbade” hos den anordnare de hade. Detta om något belyser hur stigmatiserande hela fas 3 redan har blivit!

En fråga många undrade över är vad som händer efter 2 år inom fas 3. Här verkar det som om inte ens AF riktigt vet vad som gäller. Det enda som är klart är att det blir någon form av fortsättning med bibehållen ersättning. Om det finns möjlighet att stanna kvar hos samma anordnare eller ej är dock ännu inte känt trots att det är ganska många som inom kort varit inom fas 3 under 2 år. Här sa cheferna att de jobbar på att få fram info om vad som ska gälla men att de inte själva visste riktigt vad som skulle komma att gälla.

Mötet pågick under drygt 2 timmar och det jag skrivit om ovan kan sägas vara kärnan i det samtalet kretsade kring. Det är naturligtvis omöjligt för mig att få med varje nyans eller sidospår vi diskuterade men som avslutning vill jag ändå lyfta fram det som för mig var något helt nytt och som går tvärt emot allt jag hört tidigare. Detta är så sensationellt att det är något jag måste få bekräftat dubbelt upp innan jag  vågar tro på det:

Enligt Lennart Kurlberg skulle det gå att starta ett företag (skaffa en F-skattsedel) och ändå stå kvar inom fas 3 och få ut fullt aktivitetsstöd. När jag påpekade att jag inte trodde detta var möjligt hävdade Kurlberg att det var möjligt eftersom det är skillnad mellan att lyfta A-kassa och få Aktivitetsstöd.

Som sagt, detta går tvärt emot allt jag, och de jag talat med på MediaCopy nu i eftermiddag, fått höra tidigare. Men OM detta verkligen stämmer så öppnar det upp helt nya möjligheter både för mig privat och för vår projektgrupp (Projekt E-handel) inom fas 3 på MediaCopy.

För att säkerställa att det inte blivit något grovt missförstånd kommer jag i veckan kontakta Lennart Kurlberg och kräva att få detta skriftligen för att sedan dubbelkolla med Försäkringskassan och A-kassan så att man inte hamnar i skiten utan ersättning ifall inte vi får projekten att lyfta. Jag återkommer med mer info om detta när jag fått mer klarhet i vad Kurlberg verkligen menar.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att det var ett intressant möte men att det kändes som om det var fel personer vi talade med. För att få till stånd en verklig förändring av fas 3 måste partierna i Regeringen få upp ögonen för vilka konsekvenser nuvarande regelverk får. Det är dem man skulle behöva få chansen att möta. Det skulle vara oerhört intressant att höra Stadsministern bemöta all den kritik mot fas 3 som cheferna på AF idag fick utstå.

Till sist vill jag ändå ge en eloge till Per och Lennart för att de avsatte tid och bjöd in till detta möte. Det visar på att det trots allt finns ett genuint intresse från chefernas sida av att  vilja bilda sig en egen uppfattning om hur vi  deltagare upplever vår situation inom fas 3. Jag kan bara  hoppas och önska att detta möte verkligen givit något och leder till en positiv förändring på sikt.

//CivXL

Rätt att ingå avtal

Läste en artikel på Aftonbladet om att barn blir sämre behandlade när de kommer och ska reklamera en vara de köpt. Min undran är: Vad är det för kass förälder som låter en minderårig gå ensam till affären och framföra klagomålet eller att ens gå och handla på egen hand!

Barn har ingen rätt att ingå avtal. Det är inte förrän man fyllt 16 som man har en viss rätt att ingå avtal (för egna intjänade pengar). Innan dess är avtalet inte ens giltigt om inte en förälder eller förmyndare godkänner det ingångna avtalet (på förhand eller i efterhand).

Om en handlare är så dum att de säljer saker till minderåriga utan målsmans godkännande får de skylla sig själva… men jag förstår fortfarande inte hur en förälder ens kan komma på tanken att låta en 11 åring på egen hand gå ut och handla kläder (vilket var fallet i artikeln).

//CivXL

Tankar om fas 3

Som deltagare inom fas 3 på MediaCopy har jag tillsammans med deltagare från andra anordnare i Göteborg blivit tillfrågad om att delta i ett möte med några chefer på Arbetsförmedlingen. Det huvudsakliga skälet till mötet är att cheferna vill höra hur vi som deltagare upplever vårt deltagande i en sysselsättning inom fas 3.

Inför detta möte har jag idag suttit och sammanställt mina tankar om fas 3  i ett dokument jag tänkt lämna över till cheferna på mötet. Eftersom jag inte har en aning om vad som kommer att hinna tas upp på mötet så kände jag att detta är det bästa sättet för mig att säkerställa att cheferna får med sig en komplett bild av mina tankar från mötet. Att sammanställa ett dokument har även hjälpt mig förbereda mig inför mötet genom att formulera och sammanställa mina egna tankar. Dokumentet i sin helhet finns publicerat nedan men om du hellre vill skriva ut det så finns en PDF fil att ladda ner via länken: Tankar om fas 3 (pdf)

//CivXL

 

Tankar om fas 3

Inledning

Det är av största vikt att detta dokument ses som en helhet. Detta för att lösryckta delar kan ge en grovt felaktig bild av mina tankar kring fas 3. Orsaken är att det finns vissa delar som är positiva med fas 3 men om man lyfter blicken och ser helheten så är hela fas 3 ett oerhört destruktivt och samhällsekonomiskt vansinnigt projekt.

Jag som nedtecknar dessa tankar är deltagare inom fas 3 på MediaCopy i Göteborg. Min bakgrund är inom data/IT och jag har även arbetat med marknadsföring och inom media. Jag har en Kandidatexamen i Sociologi med inriktning Socialpsykologi från Programmet för personal och arbetslivsfrågor vid Göteborgs Universitet. Jag är politiskt obunden och ej fackligt aktiv.

För och nackdelar med fas 3

Fördelen med fas 3 är att deltagarna ges möjlighet till en social gemenskap och får fasta rutiner i och med att man får en aktivitet man ska infinna sig på dagligen. Givetvis är detta positivt men frågan är hur utvecklande denna sociala gemenskap är och om det ökar deltagarnas chanser att hitta i ett riktigt jobb då samtliga individer är i samma situation. Upplägget kan lätt leda till att hela gruppen fastnar i en negativ spiral där man eldar på varandras negativa känslor och upplevelser. Låt mig förklara varför jag tror att detta oundvikligen kommer att ske:

Så som fas 3 är designat så skapar det ett utanförskap. Vi som hamnat i fas 3 ses av samhället som ”arbetsmarknadens B-lag”. Vi blir stigmatiserade som grupp genom att politiker och tjänstemän i media vill få oss att framstå som ståendes ”långt från arbetsmarknaden” utan större chans att någonsin hitta en riktig anställning. Ovilliga att arbeta och göra rätt för oss lever vi på ”bidrag” och är en börda för samhället. Men, en stor majoritet av de jag talat med inom fas 3 vill inget hellre än att få tag i ett riktigt jobb. Av olika anledningar har vi dock inte lyckats än och så som fas 3 är designat så motarbetar systemet varje initiativ från oss deltagare att få in en fot på arbetsmarknaden. Fas 3 riskerar därför bli en ofrivillig ”slutdestination”.

Inom fas 1 och fas 2 har vi som arbetssökande rätt till jobbcoach, praktikplats, utbildning och starta eget bidrag. Samtliga dessa möjligheter plockas bort i och med att man går in i fas 3. Detta är vansinne och späder på känslan av att vara övergiven av samhället, dumpad i en ofta meningslös ”sysselsättning”. Att anordnaren som tar emot en fas 3 deltagare dessutom får 225kr/dag medan deltagaren inte får ett öre extra späder på känslan av att sitta fast i ett modernt slaveri.

Som arbetssökande är du livegen Arbetsförmedlingen (AF) och har i princip inget att säga till om eller någon som helst chans att överklaga ett beslut. Personligen har jag vid flera tillfällen känt mig överkörd och omyndigförklarad av min handläggare på AF. Beslut har tagits över mitt huvud och när jag framfört önskemål har dessa ofta ignorerats. Redan 2007 när jag blev arbetslös efter mina studier sade jag ifrån om att jag behövde hjälp att hitta en praktikplats på en personalavdelning för att jag behövde arbetslivserfarenhet inom området personal. Vid upprepade tillfällen har jag om och om igen bett om hjälp med detta men istället blev jag hösten 2009, mot min vilja, intvingad på arbetsträning inom Samhall trots att jag inte hade någon egentlig arbetsnedsättning.

På Samhall satt jag och gjorde samma jobb som de med lön. Jag fick inte ett öre extra samtidigt som anordnaren fick drygt 240kr/dag. När mina dagar inom fas 2 var slut och jag hamnade i fas 3 hade jag dock turen att åtminstone själv få välja vilken anordnare jag skulle hamna hos och utifrån omständigheterna trivs jag rätt ok där jag är nu. Men, och detta är oerhört viktigt! Mina chanser att få tag i ett riktigt arbete med lön ökar inte för att jag sitter i en sysselsättning inom fas 3.

Enligt lagen ska en aktivitet inom fas 3 vara personligt anpassad för att så snart som möjligt leda till att individen kommer ut i en anställning. Sanningen är att fas 3 snarare minskar chansen för individer inom programmet att hitta jobb. Fas 3 i sig skapar inga nya jobb, tvärt om! Genom att individer sitter och utför uppgifter som annars inte skulle hinnas med inom ramen för verksamheten så erkänner samhället att det finns ett behov av att dessa uppgifter behöver utföras. Men istället för att satsa resurser på att en anställd ska utföra dessa uppgifter låter man en modern slav sitta och göra jobbet gratis samtidigt som anordnaren får 225kr/dag för besväret. Detta kan inte vara långsiktigt samhällsekonomiskt försvarbart eller ens lagligt om man ser till EU’s konkurrensregler eller FN’s förordningar om mänskliga rättigheter mm.

Personligen förstår jag inte hur de uppgifter jag utför på MediaCopy skulle göra mig mer attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har investerat 250’000kr och tre år av mitt liv i en utbildning men saknar arbetslivserfarenhet inom området personal för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. På MediaCopy sitter jag och digitaliserar gamla fotografier… Hur i h’vete ökar det mina chanser att hitta ett jobb???

Det samma gäller mina kunskaper inom data/IT, media och marknadsföring. Jag är högutbildad och har gedigen arbetslivserfarenhet inom flera olika yrkesområden men saknar aktuell spetskompetens. Vad jag behöver är att få in en fot i verkligheten, inte sitta på ett ”vuxendagis” och skanna bilder för ett statligt museum. Visst, verksamheten är säkert kortsiktigt ”samhällsnyttig” men den ökar inte mina chanser att hitta ett riktigt arbete!

Avslutande sammanfattning

Jag är väl medveten om att jag som individ genom åren gjort val och att dessa val i mångt och mycket är orsaken till att jag är där jag är idag. Hade jag agerat annorlunda för 25 år sedan så hade jag troligtvis inte suttit i fas 3 idag. Men samtidigt är jag ett offer för ett system som inte fungerar då mina handläggare på AF inte skött sitt jobb korrekt. Om min handläggare hade lyssnat och hjälpt mig få in en fot på en personalavdelning hösten 2007, eller om handläggaren våren 2009 hållit vad den lovat och inte sex månader senare i panik tvingat in mig på Samhall, då hade jag med största sannolikhet inte suttit i fas 3 idag.

Hela fas 3 är i grunden ett destruktivt, misslyckat, samhällsexperiment. Det tvingar ut oss deltagare i ett modernt slaveri, i lagens gråzon. Vi har en rad skyldigheter men i princip inga rättigheter. Vi blir stigmatiserade i media och anklagade för att vara parasiter på samhället då vi lever på ”bidrag”. Vi anses vara lata och inte vilja jobba vilket gör att vi får ännu svårare att hitta en arbetsgivare som vågar satsa på oss. Fas 3 skapar inga nya jobb och regelverket minskar dessutom våra chanser till jobb genom att vi inte längre har rätt till jobbcoach, praktikplats, utbildning och starta eget bidrag. Fas 3 i sig utgör dessutom en snedvridning av konkurrensen eftersom deltagare gratis utför samhällsnyttiga uppgifter som en anställd borde utföra.

Som deltagare i fas 3 är det oerhört lätt att fastna i en negativ spiral där den gnista många fortfarande har när de går in i fas 3 snart slocknar. Kvar blir känslan av tomhet, att vara värdelös och till och med en börda för samhället.

Jag har 25 år kvar till pension! Det är samhällsekonomiskt vansinne att ha mig fast i bidragsberoende resten av mitt arbetsföra liv…

Reinfeldt! Jag behöver ett jobb, inte mer motivation att vilja jobba!!!

Göteborg 2011-01-16

Tommy Jununger

Statistik!

Bilden talar för sig själv… med statistik kan man bevisa vad som helst.

Alla är bäst… beroende på hur man räknar! 🙂

//CivXL