Negativ spiral

I helgen har verkligheten än en gång kommit ikapp mig och givit min självbild en rejäl smäll på käften. Visst, jag har drömmar, planer och försöker tänka positivt men det förändrar inte den verklighet jag befinner mig i.

Jag är pank, ensam och oattraktiv på alla sätt och vis. Jag saknar kraft och ekonomi att själv ta mig ur den situation jag befinner mig i men försöker ändå att kämpa på och göra det bästa av situationen. Jag vill inget hellre än att hitta ett riktigt jobb men inser samtidigt att det inte finns en arbetsgivare i världen som är villig att ge mig en ärlig chans och även om det visar sig att jag får lov att starta eget inom ramen för fas 3 så har jag  inte råd att ens registrera en enskild firma hos Bolagsverket, än mindre starta ett AB. Känns som om jag sitter fast i ett moment 22: För att kunna göra X måste jag först ha Y, men för att nå Y måste jag först ha X… Extremt frustrerande!!!

Samtidigt ska jag (enligt vissa) inte klaga för jag kunde haft det ännu värre. Visst, det stämmer att jag har det, efter omständigheterna, rätt ok på MediaCopy. Jag har fått i princip full frihet att under sex månader förkovra mig inom IT. Jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet  i ett bra område nära centrala Göteborg och än så länge har jag råd att betala hyran, även om jag fick en hyreshöjning med drygt 100kr/månad i år och inte ett öre mer i aktivitetsstöd. Jag har mat på bordet och kläder att skydda mig från kylan men faktum kvarstår att jag inte har kontroll över mitt eget liv. Jag är livegen Staten och lever på ”bidrag”. I mångas ögon är jag en parasit på samhället, borde klippa mig och skaffa mig ett riktigt jobb! Men vem f*n vill anställa mig?!?!?

Under hela mitt vuxna liv, snart 25 år, har jag varvat kortare anställningar med ofta långa perioder av arbetslöshet. Jag har hoppat mellan olika åtgärder, utbildningar och praktik för att försöka få fäste på arbetsmarknaden men hela tiden misslyckats och åter hamnat utanför. Nu sitter jag  cementerad i detta utanförskap genom en permanent placering inom fas 3, utan hopp om att någonsin kunna ta mig därifrån…

…under åren har jag dragit på mig en rad ”välfärdssjukdomar” som diabetes, högt blodtryck och höga kolesterolvärden. Jag lider av obstruktiv sömnapné och kronisk prostatit. Jag är överkänslig mot stress och mår ofta dåligt i större sociala sammanhang. Men trots alla dessa ”problem” anses jag vara fullt arbetsför och läkare, kurator, arbetspsykolog är alla överens om att det bästa för mig vore om jag kunde hitta ett riktigt arbete… Good Luck!!!

Det faktum att jag sitter fast i detta utanförskap gör att jag inte heller har någon energi att ens försöka umgås med folk, än mindre försöka utöka min bekantskapskrets. All kraft går åt till att orka ta mig till MediaCopy fem dagar i veckan och när helgen kommer vill jag bara sova! Måste erkänna att livet känns rätt meningslöst som det är nu…

Som sagt… det är oerhört lätt att fastna i en negativ spiral och i helgen har verkligheten än en gång kommit ikapp mig. Så frågan är vad jag ska göra åt saken? Jag har ju egentligen inget val… jag måste fortsätta hoppas på ett mirakel!

Vad jag behöver är enkelt: Ett RIKTIGT arbete!

Jag har ca 200´000 i studielån men i övrigt inga andra skulder. Jag har inga alkohol eller drogproblem. Även om jag är stresskänslig och har en rad underliggande hälsoproblem så klarar jag av att, under rätt förutsättningar, arbete heltid. Jag är högutbildad, bär på en bred kompetens inom flera yrkesområden och vill göra rätt för mig!

…frågan är om det mot all förmodan finns någon arbetsgivare som trots allt vågar ge mig en ärlig chans? Det är miraklet jag hoppas på!

//CivXL

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: