Negativ spiral

30/01/2011

I helgen har verkligheten än en gång kommit ikapp mig och givit min självbild en rejäl smäll på käften. Visst, jag har drömmar, planer och försöker tänka positivt men det förändrar inte den verklighet jag befinner mig i.

Jag är pank, ensam och oattraktiv på alla sätt och vis. Jag saknar kraft och ekonomi att själv ta mig ur den situation jag befinner mig i men försöker ändå att kämpa på och göra det bästa av situationen. Jag vill inget hellre än att hitta ett riktigt jobb men inser samtidigt att det inte finns en arbetsgivare i världen som är villig att ge mig en ärlig chans och även om det visar sig att jag får lov att starta eget inom ramen för fas 3 så har jag  inte råd att ens registrera en enskild firma hos Bolagsverket, än mindre starta ett AB. Känns som om jag sitter fast i ett moment 22: För att kunna göra X måste jag först ha Y, men för att nå Y måste jag först ha X… Extremt frustrerande!!!

Samtidigt ska jag (enligt vissa) inte klaga för jag kunde haft det ännu värre. Visst, det stämmer att jag har det, efter omständigheterna, rätt ok på MediaCopy. Jag har fått i princip full frihet att under sex månader förkovra mig inom IT. Jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet  i ett bra område nära centrala Göteborg och än så länge har jag råd att betala hyran, även om jag fick en hyreshöjning med drygt 100kr/månad i år och inte ett öre mer i aktivitetsstöd. Jag har mat på bordet och kläder att skydda mig från kylan men faktum kvarstår att jag inte har kontroll över mitt eget liv. Jag är livegen Staten och lever på ”bidrag”. I mångas ögon är jag en parasit på samhället, borde klippa mig och skaffa mig ett riktigt jobb! Men vem f*n vill anställa mig?!?!?

Under hela mitt vuxna liv, snart 25 år, har jag varvat kortare anställningar med ofta långa perioder av arbetslöshet. Jag har hoppat mellan olika åtgärder, utbildningar och praktik för att försöka få fäste på arbetsmarknaden men hela tiden misslyckats och åter hamnat utanför. Nu sitter jag  cementerad i detta utanförskap genom en permanent placering inom fas 3, utan hopp om att någonsin kunna ta mig därifrån…

…under åren har jag dragit på mig en rad ”välfärdssjukdomar” som diabetes, högt blodtryck och höga kolesterolvärden. Jag lider av obstruktiv sömnapné och kronisk prostatit. Jag är överkänslig mot stress och mår ofta dåligt i större sociala sammanhang. Men trots alla dessa ”problem” anses jag vara fullt arbetsför och läkare, kurator, arbetspsykolog är alla överens om att det bästa för mig vore om jag kunde hitta ett riktigt arbete… Good Luck!!!

Det faktum att jag sitter fast i detta utanförskap gör att jag inte heller har någon energi att ens försöka umgås med folk, än mindre försöka utöka min bekantskapskrets. All kraft går åt till att orka ta mig till MediaCopy fem dagar i veckan och när helgen kommer vill jag bara sova! Måste erkänna att livet känns rätt meningslöst som det är nu…

Som sagt… det är oerhört lätt att fastna i en negativ spiral och i helgen har verkligheten än en gång kommit ikapp mig. Så frågan är vad jag ska göra åt saken? Jag har ju egentligen inget val… jag måste fortsätta hoppas på ett mirakel!

Vad jag behöver är enkelt: Ett RIKTIGT arbete!

Jag har ca 200´000 i studielån men i övrigt inga andra skulder. Jag har inga alkohol eller drogproblem. Även om jag är stresskänslig och har en rad underliggande hälsoproblem så klarar jag av att, under rätt förutsättningar, arbete heltid. Jag är högutbildad, bär på en bred kompetens inom flera yrkesområden och vill göra rätt för mig!

…frågan är om det mot all förmodan finns någon arbetsgivare som trots allt vågar ge mig en ärlig chans? Det är miraklet jag hoppas på!

//CivXL


Livstecken

08/12/2010

Kände det var hög tid att skriva några rader igen, var ju hela fem dagar sedan sist!

Jul, Jul, Jul… inte så Kul!

Jag tillhör den kategori människor som helst av allt vill avskaffa allt ståhej kring  jul och nyår. För att inte tala om alla andra numera sönderkommersialiserade jippon! Jag finner överhuvud taget ingen glädje i någon av dessa högtider. För mig blir det bara en hel massa skit jobbigt dravel och meningslösa krav!

I all välmening, hoppas jag, bombarderas jag dagligen med frågor året runt om hur jag ska fira påsken, vad jag ska göra på midsommar, om jag firar Halloween… och inte minst i dessa dagar: Hur brukar ni fira jul och nyår? Har du köpt alla dina julklappar än? Osv…

Av plikt för att inte bryta mot traditionen har jag hittills, oftast motvilligt, följt med till julfikan kl.12 på julafton men annars firar jag över huvud taget inte jul… eller nyår heller för den delen. Jag köper inga julklappar och önskar inga presenter av andra. På julbordet äter jag på sin höjd köttbullarna och prinskorven, men då får det finnas Mimosa sallad till annars är det inget att ha!

När andra tycker det är trevligt att träffas och umgås känner jag bara panik eller tristess och undrar när vi ska gå hem. Klart att jag försöker spela med och inte paja stämningen men innerst inne är det bara kaos. Jag är ingen fest prisse utan sitter hellre hemma själv och ugglar framför datorn eller TVn. På sin höjd kan det vara kul att få besök av någon enstaka vän emellanåt och om jag ska ut och träffa folk så tar jag hellre en fika eller bio med någon enstaka vän än träffas en hel drös på krogen. Faktum är att när det blir mer än 3-4 personer runt bordet börjar jag känna mig lost och paniken kommer smygande…

Det här är hur jag fungerar! Det här är hur jag lever min vardag och allt snack om fest och firande blir bara krav, krav, krav i mina öron. Jag är så eländigt less på skiten! Varför alla dessa måsten hela tiden? Kan man inte bara få vara den man är och bli accepterad för det? Varför tittar folk snett på en när man tackar nej till ett julbord eller en midsommarfest?

Till alla i min bekantskapskrets; Snälla, sluta tjata med mig om alla dessa meningslösa högtider! I år ska jag sitta hemma själv på jul och nyår, äta något jag tycker är gott och pyssla vid mina datorer… MerryNewYear!

//CivXL


Stress Stress Stress

27/11/2010

Läste en artikel på GP.se idag som handlade om stress. Även om artikeln är ett typexempel på en produktplacerad artikel levererad av en genialisk marknadsförare så innehåller den en hel del kalla fakta från verklighetens Sverige. Men det som artikelförfattaren helt missar ta upp är varför det blivit såhär: Allt färre ska prestera allt mer samtidigt som en allt större del av befolkningen fastnar i ett ofrivilligt utanförskap.

Nästan dagligen läser vi om missförhållanden inom vård, skola och omsorg, om hur det fuskas med allt från service på bussar till datum- märkning av mat. Tempot på vägarna ökar och attityden bland både förare och passagerare inom kollektivtrafiken hårdnar för var dag som går. Allt ska effektiviseras för att klara allt stramare budgetar och öka den monetära vinsten. Hela samhället verkar ha drabbats av kollektiv anorexia från allt mer slimmade organisationer. Inte konstigt folk blir stressade och att samhällsklimatet blir kallare!

Sen är den stora frågan om detta verkligen är samhällsekonomiskt hållbart, för samtidigt som de som har jobb arbetar ihjäl sig så riskerar de som drabbas av ett ofrivilligt utanförskap att deppa ihjäl sig. Idag ligger fokus i debatten oftast på individens ansvar för sin livssituation. Du ska förverkliga dig själv och det ligger på ditt ansvar att lyckas ta dig ett jobb. Men kontentan av denna typ av resonemang blir ju att om du av någon anledning drabbas av ett ofrivilligt utanförskap och sedan inte lyckas få tag i det där nya jobbet så är det ju ditt fel. Det är ditt fel att du har fel utbildning, fel arbetslivserfarenhet, bor i fel stad och har fel kön, etc… Visst det ligger på individens ansvar att söka arbete och att ha en vilja att göra rätt för sig, men faktum är att det blir allt fler som slåss om allt färre jobb på en allt tuffare arbetsmarknad. Är du över 40 och saknar en attraktiv CV så är det i princip kört!

Faktum är att även de som saknar ett riktigt jobb att gå till drabbas även de ofta av stress. Jag skriver ett riktigt jobb för att det idag i debatten oftast talas om sysselsättning och det är INTE samma sak! Jag är 100% sysselsatt… men samtidigt 100% arbetslös. Jag får aktivitetsstöd från Försäkringskassan… inte en riktig lön! Samtidigt som jag “jobbar” heltid har jag en konstant press på mig att skaffa mig ett riktigt jobb och ses av många som en parasit på samhället eftersom jag lever på bidrag och därmed inte gör rätt för mig. Detta om något är en grogrund för stress och ohälsa!

Vad blir då kontentan av mitt resonemang? Vi är på väg käpp rätt åt fel håll! Istället för att skapa förutsättningar för att fler ska kunna försörja sig på egen hand skapar det kapitalistiska system vi lever i till sin natur en obalanser i systemet då de som har arbete pressas att prestera mer genom att färre ska göra jobbet samtidigt som fler och fler blir av med jobbet och hamnar utanför.

Nu är jag i grunden realist och i detta fall en obotlig pessimist. Lösningen på problemet är att vi går mot strömmen och delar på de jobb som finns men för att detta ska kunna ske måste de som idag har ett arbete vara villiga att sänka sin levnadsstandard. Första steget skulle kunna vara att lagstifta om 6-timmars arbetsdag, men faktum är att detta skulle medföra en minskad månadsinkomst med 20% för en heltidsanställd. Att tro man kan införa 6-timmarsdag med bibehållen lön är nonsens, det enda realistiska är att inse faktum. Ska vi dela på jobben så måste vi vara villiga att sänka vår disponibla inkomst drastiskt och i det rådande samhällsklimatet är det med största sannolikhet helt uteslutet.

Frågan är inte om utan när, hela systemet kommer att kollapsa…

//CivXL


%d bloggare gillar detta: