Har fått lite reaktioner på bloggen jag skrev igår så jag känner att jag behöver lägga ut texten om varför jag skriver som jag gör. Jag mår efter omständigheterna rätt ok, blir bara så frustrerad emellanåt och då blir bloggandet en typ av ”terapeutisk ventilering” där jag skriver av mig och på så sätt får utlopp för mina känslor.
Som ni vet som regelbundet återkommer till denna blogg så sitter jag fast i Arbetsförmedlingens (AF) Jobb och Utvecklingsgaranti (JUG) och har stått till arbetsmarknadens förfogande utan att ha lyckats få tag i ett varaktigt jobb såpass länge nu att jag hamnat i JUG tredje fas (Fas 3). Detta medför att jag numera på heltid är sysselsatt i en aktivitet ute på ett företag som heter MediaCopy. Jag får dock ingen riktig lön utan har samma ersättning som tidigare, dvs A-kassa (65% nivån).
Det faktum att jag nu ”jobbar” heltid men endast får ut 65% av min tidigare lön innebär i praktiken att jag går back så gott som varje månad och då jag inte har någon buffert att ta av så blir det till att kapa kostnader och låna pengar av närstående för att klara oförutsedda utgifter.
Att jag dessutom har dragit på mig en rad ”välfärdssjukdomar” gör inte saken lättare. För trots att samtliga kontakter jag har med sjukvården och AF påpekar att det bästa för mig vore om jag kunde få tag i ett riktigt jobb med en riktig lön… så kvarstår faktum att det primära för varje arbetsgivare är att minimera riskerna i samband med att ha anställda. Jag utgör därför de facto en allt för stor risk för att en seriös arbetsgivare ens skulle komma på tanken att välja mig i en öppen rekrytering.
Allt detta sammantaget gör att jag insett att den enda chansen för mig att kunna ta mig in på arbetsmarknaden igen är att, på något sätt, skapa min egen anställning för att på så sätt få en chans att visa vad jag går för och klarar av. Det är dock här frustrationen över den verklighet jag lever i gång på gång slår undan fötterna på mig.
Dels saknar jag de ekonomiska resurser som krävs för att överhuvud taget bilda ett AB och även om jag hade haft 50’000 att sätta in i ett bolag så har jag i Fas 3 inte ens rätt till starta eget stöd. Detta innebär att jag från dag ett skulle vara tvungen att kunna leva på min verksamhet. Något som är helt ohållbart!
Dels så är jag upplåst på heltid i en så gott som meningslös sysselsättning och även om jag fått möjlighet att göra en del förstudier inom ramen för detta så innebär det ständiga avvägningar och störmoment. I praktiken måste jag lägga all energi jag har kvar på kvällar och helg för att förverkliga mina mål, något som än mer spär på känslan av tillkortakommande och hopplöshet.
Den möjlighet som ändå öppnat sig är det jag bloggat om tidigare som kallas Egenanställning men för att komma till skott med detta måste jag först och främst få fram allt material som behövs och få alla papper i ordning så jag inte skjuter mig själv i foten eller än värre. Men, än en gång, som jag skrivit om ovan så är det därför grymt frustrerande att inte kunna fokusera på detta på heltid. Tillsammans med allt annat i mitt liv som jag måste jobba på så blir allt ofta helt enkelt bara för mycket på en gång.
Det är här mitt bloggande kommer in i bilden. Dels så funkar bloggen som en ventil där jag får skriva av mig min frustration. Dels funkar den som en dagbok där jag dokumenterar vad jag går igenom för att det förhoppningsvis, å ena sidan skall skapa en förståelse för vad det är jag går igenom och, å andra sidan kanske kan göra att andra i en liknande situation känner igen sig och blir inspirerade att kämpa vidare.
Faktum är att jag lever på gränsen till existensminimum, jag har en rad välfärdssjukdomar och ”problem” som tar oerhört mycket energi. Till detta kommer att jag upplever att jag sitter fast i en så gott som meningslös sysselsättning och regelverket jag tvingas leva inom sätter hela tiden käppar i hjulen.
I denna situation kämpar jag vidare för att ta mig ur eländet och åter bli självförsörjande. Jag längtar till den dagen då jag åter kan leva på en riktig lön och bidra till samhället istället för att som nu leva på bidrag och nära anhörigas välvilja.
Jag mår som sagt rätt ok efter omständigheterna… men jag behöver denna blogg för mitt välmående och min ”terapeutiska ventilering”…
//CivXL